For good health

That tickle that runs in the blood

Staying tuned to the The Culture Game of the Muses

Calliope: The Fair Voiced Muse of Epic Poetry:

What Is Your Story? Calliope is an image of the unfolding story in your life. What are the myths that you weave and live in? She is the overarching image, and the eldest and most respected of the muses: the meta-muse, as it were.

Clio: The Proclaimer Muse of History:

Where Do You Come From? What are your origins? Roots? Starting points? Context? Family/Ancestors? The west are obsessed of re-inventing themselves only to make themselves another copy of the east. Clio provides an invitation to remember where you began as you do so.

Erato: The Lovely Muse of Love Poetry:

What do You Love? What and whom do you love? And what is lovely in your life? Erato invites those who hear her to muse upon relationships, affections, beauty, and aesthetics.

Euterpe: The Pleasure Giver Muse of Music:

What Do You Make? What brings you pleasure? What is melodic and musical in your life? Euterpe celebrates the discipline in making, and the pleasure in play, as well as reminding us to listen carefully to ourselves and the world around us.

Melpomene: The Songstress Muse of Tragedy:

What Are Your Challenges? What challenges and hardships do you face? How can you face your own shadow? Melpomene evokes what we work against – the sand in the oyster that produces the pearl. She sings beauty, seeing the beauty in what is difficult or painful, and celebrates it.

Polyhymnia: She of Many Hymns Muse of Sound Poetry:

What Do You See When You Look Inwards? Polyhymnia sings the sound poetry of words, and of geometry, meditation, and things growing. She brings us an opportunity for introspection, looking at the patterns in our psyches.

Terpsichore: The Whirler Muse of Dance:

Where is the Movement In Your Life? Terpsichore evokes the joy of movement, whether it is in your own body, your life, or in the world around you. She presents dancing as a metaphor for that movement – with joy, grace, passion, abandon, delight, discipline, pleasure.

Thalia: The Flourishing Muse of Comedy:

What Makes You Laugh? Where is the play and laughter in your life? Where is the quicksilver lightness? When are you frivolous? Thalia brings us the wisdom of silliness. What makes you flourish? How do you define that in your life?

Urania: The Heavenly Muse of Astronomy:

What Is In Your Future? Urania imagines the future, the stars, and infinity. How do you imagine yours?

KSP unit - "Diner Coriander"

lukt smak och synen påverkar kroppen på olika sätt
och inte mycket får lämnas åt slumpen när det gäller maten
som innehåller olika ingredienser och smakämnen av djuren
väl omhändertagna och grönsakerna i humus rik jord odlade
som påverkar kroppen på så många olika sätt
varför råvarorna skall helt enkelt vara de bästa
och de skall bara ha passerat de tvättade och de bästa händerna
för att kunna ätas via munnen som en utsökt godbit
då allt annat skulle bara vara skit
som när maten har passerat matspjälkningskanalen
och det ointagliga lämnat kroppen via analen

Introducing a KSP culture

The culture of a group can now be defined as:
A pattern of shared basic assumptions that the group learned as it solved its problems of external adaptation and internal integration, that has worked well enough to be considered valid and therefore, to be taught to new members as the correct way to perceive, think, and feel in relation to those problems.
In other words, as groups evolve over time, they face two basic challenges: integrating individuals into an effective whole, and adapting effectively to the external environment in order to survive. As groups find solutions to these problems over time, they engage in a kind of collective learning that creates the set of shared assumptions, conclusions, acknowledgements, affirmations and ratification we call "culture."
Now describing the KSP culture as "an active living phenomenon through which people jointly create and recreate the worlds in which we live."
It focuses attention on the human side of organizational life, and finds significance and learning in even its most mundane aspects (for example, the setup in an empty meeting room as a discussion site).
It makes clear the importance of creating appropriate systems of shared meaning to help people work together toward desired outcomes.
It requires members—especially team coordinators—to acknowledge the impact of their participation on the organization’s culture. To find answers to "What impact am I having on the social construction of reality in my organization?" "What can I do to have a different and more positive impact?"
It encourages the view that the perceived relationship between an organization and its environment is also affected by the organization’s basic assumptions.
Using open-systems concepts, we know that members of a group culture may also belong to subcultures within an organization, as in many orchestra organizations, the subcultures have had different experiences over time, and their group learning has produced very different sets of basic assumptions.
The organizational culture model suggests reinterpreting such a conflict as a product of different sets of experiences. Instead of looking at conflict as "right" versus "wrong," this approach suggests that subsystems examine the assumptions underlying their participation, honor the experiences and learning that led to those assumptions, and then investigate whether those assumptions still work well in the present in order to go into the future.
"The bottom line for team coordinators is that if they do not become conscious of the cultures in which they are embedded, those cultures will manage them."

Det vetenskapliga arbetssättet är sund förnuft

För att kunna bestämma vilket som var urämnet så måste de kunna förklara allt som händer genom det valda ämnets lagar och funktioner.

Eftersom världen saknar mening finns det ingen anledning till att försöka förändra den. Därför förlorar all kamp sitt berättigande. Men existentialismen är en handlingsfilosofi. Eftersom det är endast människan som kan ge sin värld en mening, borde vi ju också i största möjliga utsträckning göra detta. Även om den mening vi ger något inte är "sann" för tid och evighet, är det ändå en mening. Vi ska alltså engagera oss, vi har friheten och vi skall använda den. Faktum är att ingenting egentligen begränsar människan. Existentialismen betonar engagemanget och det fria ställningstagandet.
När någon ber om hjälp (bedjandet) innebär det att någon ber den Andre att uppge sin frihet för att hjälpa honom/henne. Jag värderar alltså min frihet och min vilja att uppnå mitt mål högre än för den Andre att göra samma sak. Därför är bedjandet omoraliskt. Som motsats sätts istället hjälpen. Alltså den helt oegennyttiga hjälp som jag kan erbjuda den Andre för att uppfylla dennes mål. Jag handlar här efter min egen frihet samtidigt som jag hjälper den Andre att uppnå sitt mål. Men hur vet jag att den Andres mål sammanfaller med vad jag anser vara rätt? Här anses att vi oftast förutsätter att den Andres mål även är eftersträvansvärt för mig.
Tidshjul för 2010 hade just börjat rulla och Haiti hade kommit efter från starten. Någon längst bak i vagnen sträckte då ut sin hand för att hjälpa Haiti upp på fötterna igen och på vagnen. Här uppfylls då den Andres mål att komma med på vagnen utan att Någon på vagnen behövt ge upp sin frihet, då Någon handlade ju med sin egen fri vilja. Men den hjälpande vet inte om Haiti var på väg till att skada någon annan eller till det goda dagliga skolarbetet bland omvärlden. Men den som har hjälpt Haiti, så har långt, har förutsatt att Haitis mål är gott varför omvärlden har hjälpt Haiti på vagnen igen.
Fordringen, att vara tvungen att göra på ett visst sätt givetvis är ett ingrepp i såväl Haitis och omvärldens frihet. Omvärlden redogör för Haiti och de hjälpande för sitt mål, och uppmanar de med samma mål att slå omvärlden följe. På detta viset kan flera parter enas om något gemensamt utan att för den skull uppge sin frihet. Annorlunda är det förstås då någon av plikt måste kämpa för ett mål som vederbörande inte delar. Frågan är ställd, hur ska man låta Haiti behålla sin frihet efter detta?
Då vi föds är det första som ligger framför oss ett intet, och vad vi fyller detta intet med kan inte på förhand bestämmas. Vi fyller vårt intet med vad naturen erbjuder, när vi kastas ut i en värld där vi existerar och därför blir "människan ingenting annat än vad hon gör sig till.” Detta är ett påstående att ifrågasätta. Att människan har ett genetiskt arv som bestämmer delar av hennes egenskaper är idag vetenskapligt klarlagt. Dessutom kan man undra hur man kan avgöra vilka som är människor om människan som grupp saknar gemensamma egenskaper. Vi kan ju inte påstå att vi väljer att bli människor för då borde det även finnas en del människor som väljer att inte bli människor - vilket skulle ge underliga konsekvenser. Med andra ord så bestäms vi av vårt arv men vi vet inte hur och vad som bestäms. Det viktiga med dessa tankar är att vi kan, åtminstone till stor del, bryta oss ur det liv vi lever och skapa oss ett nytt.
Vi är dömda till en frihet. Vi lever i en absurd värld, utan några inneboende normer och värderingar. Vi kan aldrig förlita oss på någon regelbok om hur vi ska handla, utan alla värden är mänskliga uppfinningar och därmed varken sanna eller eviga. Därför måste vi själv uppfinna vår moral och handla efter den. Varje situation vi befinner oss i är en ny situation och vi kan aldrig tillämpa samma moral på alla situationer. "Ni är fri, välj, hitta på. Ingen allmängiltig moral kan säga er vad som är rätt att göra; det finns inga tecken i världen att gå efter". Men det är inte så enkelt att jag bara väljer för mig själv, man väljer också för hela mänskligheten. Då jag gör ett val måste jag även vara beredd på att det finns de som kommer att följa mitt exempel. Om jag engagerar mig för att bygga en egen politisk plattform, även alla andra borde följa mitt exempel "... och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla.”.
Vi är alltid ansvariga för våra handlingar. Men inte nog med det, vi bär även ansvar för dem som fattar samma beslut som vi. Genom att välja en väg har jag ju också visat andra den valmöjligheten, och den möjligheten anser jag i så fall även vara god för dem som väljer den efter mig. Därmed blir jag även ansvarig för dem som fattar samma beslut efter mig.
Men vilka två personer är i precis samma situation? Alltså, vilka har genom livet fattat exakt samma val? Ingen! Att jag gör ett val behöver inte alls innebära att jag anser detta vara gott för alla andra individer. Och valet måste anses som individuellt. Vårt ansvar är alltså totalt, vi kan inte avsäga oss det genom att skylla på till exempel feghet, då vi väljer att vara fega. Varje val är alltså människan helt och slutgiltigt ansvarig för, och då även för de som efter oss fattar samma beslut.